Under hårdhet finns kärlek

Under hårdhet finns alltid kärlek;
i dig, i mig, i dem vi möter.

Hårda blir vi när vi skyddar oss från känslor vi inte vet hur vi skall hantera;
smärta, vilsenhet, sårbarhet, utsatthet, ensamhet och liknande.

När vi stöter bort någon, är det inte den andre vi stöter bort;
det är de känslor hos oss själva som vi ännu inte tagit till oss
och lärt oss möta med värme.

När någon stöter bort dig, är det inte du som blir bortstött;
det som avvisas är svåra känslor inom den som stöter bort dig.

Vi hjälper varandra om vi försöker förstå detta.
Då kan vi allt mer vila i att vi är värdefulla och älskade som vi är.
Likaså kan vi försöka möta hårdheten med värme;
inom oss själva och runt oss.

Även om vi inte klarar av att möta de känslor som känns svåra,
kan vi försöka vara varma och kärleksfulla mot oss själva ändå;
säga till oss själva "Jag ser att detta är svårt för dig.
Det är ok. Du är ok. Du får vara rädd för detta."
Då ser vi oss själva.

Det är kanske inte så lätt,
men det är värt att försöka.

Världen behöver människor som ser.

Konflikter; var vi oftast går vilse och hur vi kan hitta vägen igen.

Det vanligaste skälet till att vi hamnar i konflikt med varandra,
är att våra känslomässiga reaktioner går tio gånger fortare
än impulsen att hejda sig själv och tänka:
"Vänta nu, han kan ha en dålig dag, det har inget med mig att göra". 

Därav pausens betydelse.
När du får en känslomässig reaktion på någon annans beteende,
stanna upp, känn igenom känslorna
och försök bli medveten om vad som händer inom dig.
Efter en paus, kort eller lång,
är det lättare att se från en klar plats.

De näst vanligaste skälen är tron att
"Jag har rätt/är rätt/gör rätt och du borde ändra dig."
samt tron att "Jag har fel/är fel/gör fel och borde ändra mig,
vara annorlunda."

När vi tänker så kommer vi inte vidare,
utan fastnar i skuldfällan.
Det leder oss bort från det vi djupast längtar efter i våra relationer;
värme, kärlek, närhet, trygghet.

Vad kan vi då göra för att komma ur den trance
av känslor och "borden" som kan låsa oss
och hindra oss att se såväl oss själva som varandra?

Det hjälper att sluta bråka med verkligheten
och istället acceptera det som är, som det är.

Det hjälper att lita på vår inre godhet och välvilja,
att inte misstro sig själv eller den andre.

Det hjälper att känna efter vad vi längtar efter
och kommunicera det med värme.

Det hjälper att påminna oss själva om att vi alla gör vårt bästa. 

I bästa fall hjälper det oss att nå fram till varandra.
I annat fall hjälper det oss att nå fram till oss själva.

Först när vi ser på oss själva och varandra
utan att döma, kan vi verkligen mötas.

"Out beyond the ideas of rightdoing and wrongdoing,
there is a field;
I'll meet you there." (Rumi)

Förlåtelse

Förlåtelsen infinner sig när jag förstår mig själv;
när jag ser på mina reaktioner och mitt agerande med värme och medkänsla,
stannar upp och känner den smärta som låg till grund för mitt eget agerande.

Så länge jag tror att någon annan är orsak till min ilska eller smärta,
är det lätt att döma den personen.
När jag tar ansvar för min egen smärta,
och inte håller någon annan ansvarig för den,
då kan jag också ta ansvar för mina handlingar.

Om någon annan håller mig ansvarig för sin smärta
(dömer mig för mina handlingar, gör mig till problemet),
kan det göra väldigt ont i mig om jag samtidigt dömer mig själv.
Då kan vi gå in i ett bollande av skuld och starta en negativ spiral,
där båda känner sig sårade.

Om jag däremot stannar upp och möter det som den andre dömer hos mig,
ser jag att domen gör ont eftersom det är en del jag ännu inte själv
lärt mig välkomna och acceptera med värme.

Kanske har den andre delvis rätt i sina påpekanden om mitt beteende.
Om jag dömer mig själv, vill jag inte se det.
Om jag däremot mjukt närmar mig den sidan av mig själv utan att döma,
kan jag kanske se något av det den andre ser.

Jag kan då även se att ett visst beteende hos mig,
kan väcka smärta hos någon annan.
När jag ser det, och samtidigt empatiskt är kvar hos mig själv,
kan jag möta den andre och lyssna till hans eller hennes smärta
(ibland i formen av ilska).
Jag bär inte skuld till den andres smärta, den andre bär inte skuld till min,
men vi kan bidra till att öka eller minska varandras lidande
genom våra handlingar.

Från den platsen kan jag säga ett äkta förlåt;
ett förlåt som kommunicerar att jag ser att mina handlingar orsakat smärta,
även om jag aldrig avsett det.
Ett förlåt som erkänner mina brister och konsekvenserna av dem.
Ett förlåt som visar att jag vill väl; vill ta ansvar (även om jag inte alltid lyckas).

Jag behöver ge detta förlåt till mig själv,
samtidigt som jag känner smärtan i mig och ser vilka uttryck smärtan tagit sig.
När jag försöker undvika smärtan,
kan jag bli hänsynslös mot andra i min bortvändhet.
När jag möter smärtan med kärlek, kan jag se.
Då blir mitt förlåt på riktigt.
Då behöver jag inte längre frukta för att bli dömd för mina brister.
Då kan jag lyssna till den min bristande förståelse skadat,
och öka min medvetenhet.

Detta är ett förlåt som ett resultat av en försoningsprocess.
Det kan ta tid att nå befriande förlåtelse.

Vi får många tillfällen att öva;
med människor som verkligen betyder något för oss
eller med någon okänd som bemöter oss aggressivt.
Allt som väcker vår tendens att avfärda den andre som orsak till vårt eget obehag,
ger oss möjlighet att öva medkänsla i världen;
medkänsla för oss själva och för varandra.

Gudslängtan

Något oroar hjärtat emellanåt,
som för att väcka det till liv.
Då är det tid att stanna upp och lyssna,
att komma hem.

Längtan efter kärleken,
efter att bli berörd i sitt innersta,
efter djup samhörighet,
efter att vara ett med kärleken, oskiljaktigt ett;
det är så jag känner igen min gudslängtan.

Det är som en spegling av kärlekens egen längtan efter sig själv.

Längtan efter att vara värdefull,
speglar det villkorslösa värde vi redan har.

När vi inte ser och tar det till oss,
då kan vi börja längta; söka, sakna.
Kanske vet vi inte vad,
kanske känns det mest som en oro i själen,
en rastlöshet, en tristess, en vilja att sätta något i rörelse...

Denna djupa längtan finns för att det vi längtar efter finns,
för att vi ska sträcka oss efter det,
röra oss ditåt, vilja det;
ta det till oss.

Att bli sedd

Något av det viktigaste du behöver göra
för att känna dig älskad och sedd,
är att lära dig se dig själv med kärlek.

Har du tänkt på med vilken blick du ser dig själv?

Först när du själv väljer att möta dig själv med kärlek,
kommer du verkligen att känna dig älskad.

Först när du själv förklarar för ditt inre barn
att du kommer finnas där med värme,
vad som än händer,
kan du vara trygg i att du aldrig kommer att bli övergiven.

När du visar dig själv att det är ok att försöka och göra misstag,
för du kommer inte att döma;

att det går bra att känna dig osäker och vilsen,
för du lovar att du är ok även så;

att det är tryggt att möta smärtan,
för du stannar kvar hela vägen igenom;

att det är ok att bli rädd,
för du lovar att du ser och älskar dig själv ändå;

då ger du dig själv en stor gåva,
en stabil inre grund att leva från.


Du gör dig trygg och lugn,
och du behöver inte leta utanför dig själv.

Dessutom kan den kärlek som kommer till dig från andra,
nå hela vägen in först när du ser att du är värd att ta emot den.
Villkorslöst.

Julen och det inre barnet

För många är det svårt att relatera julen till sitt eget liv.

Men, om man använder sig av symboliskt djupseende,
kan man få syn på en berättelse om sitt eget inre.

En berättelse om kärlek och vördnad för det sant mänskliga
i sin sårbarhet och storhet;
om det oskuldsfulla barnets eviga födelse i hjärtat.

Det är inget som skedde då,
utan något som sker evigt när vi låter det ske;
när vi låter en sårbar del bli till,
när vi ger rum för det värnlösa inom oss, i all enkelhet.

I den sårbarheten finns en storhet;
en sällsam styrka och en värdighet
som kommer av att bejaka det som är.
Ta emot oss själva som vi är.

I synnerhet gläds jag själv åt att låta det ske i stunden,
i mötet, och att varsamt ta emot det i såväl mig som i andra.

Välkomna gudabarnets människoblivande.

Syskonbråk och föräldraskap

Jag brukar fråga mina barn hur de vill att jag ska göra
om det blir syskonbråk.
Om jag försöker nå fram till dem med min vanliga röst
och de inte hör mig/lyssnar,
hur ska jag göra då om jag inte ska höja rösten eller lämna rummet
(vilket också är en dålig idé, för då känner de sig övergivna)?

Deras svar är alltid det samma. "Du ska krama oss, mamma."

Ja, så är det. Det är det enda som funkar.
Det funkar, går absolut fortast och lämnar lugn,
kärlek och harmoni efter sig.
Känslorna lugnar sig och efter en stund är barnen
översvallande generösa och kärleksfulla mot varandra.
Den sak de nyss slogs om,
lovar de nu den andre att få ha "i resten av sitt liv".

Jag utgår alltid från att barnen vet svaret
på hur jag ska vara en bra förälder.
De upplever ju mitt föräldraskap ur ett barnperspektiv,
så jag lyssnar och frågar.
(När de var små, lyssnade jag till deras signaler.)

Jag litar inte på vad jag lärt mig,
för jag har inte alltid blivit hörd och sedd som barn
och vill gärna lära mig allt det mina barn vet om kärlek och tillit.

Det är så viktigt att inte köra över någon,
att inte döma barnens handlingar.
I princip varje gång jag gjort det, har jag haft fel.
Jag har gjort en förhastad bedömning utan att lugnt lyssna in
och försöka se det som de ser.

Om jag dömt orättvist, sagt till utan att ha förstått,
ber jag om förlåtelse och förklarar
att det var fel och orättvist av mig.
Jag låter sådana tillfällen ge dem förståelse för
hur de kan komma att bli behandlade av andra människor framöver.

Inte alla vuxna lyssnar och förstår,
och då är det bra att de vet att vuxna ibland inte har koll.

Jag uppmuntrar dem att verkligen stå upp för sig själva
om de känner sig orättvist behandlade av mig,
tackar dem och säger att så kan de göra mot varje vuxen
som inte lyssnar ordentligt på dem.

Man kan alltid använda sina egna brister
för att lära dem något som hjälper dem i den här världen.

Det är också viktigt att inte döma sig själv för sina tillkortakommanden.
Jag tror inte att barn tar skada av föräldrarnas brister,
om man försöker ta ansvar för dem i efterhand.
Jag tror att det viktiga är att vi hjälper dem att förstå
vad som händer och varför,
annars kan de tro att något är deras fel.

Jag har varit så tydlig mot mina barn
med hur jag kan bli när jag är trött eller stressad,
så nu säger de bara till mig att jag verkar behöva vila en stund
eller påminner mig om att kärlek alltid är viktigast.
För jag glömmer ibland, och då är det skönt att vi är fler som vet.